Poesi som konstform
Poesi är en urgammal konstform som länge skänkt människor glädje och underhållning. Exakt hur och när den uppstod tvistar de lärda om, men det är ställt utom allt tvivel att den har varit med väldigt, väldigt länge. Ett av de verk som anses vara ursprunget till poesi och lyrik är Gilgamesheposet, som anses vara ett av världens äldsta bevarade litterära verk. Eposet är daterat till cirka 1200 f.Kr. Sedan dess har poesi som genre fortsatt att utvecklas men grunderna består. En dikt ska väcka känslor och ge den som läser den en upplevelse som denne sent ska glömma. Tyvärr blir det inte alltid på det här sättet, och det har faktiskt sina orsaker.
Poesi är till för att framföras högt
Avsikten med poesi har alltid varit att den ska reciteras, det vill säga läsas upp högt för en eller flera åhörare och detta var också praxis under lyrikens tidiga livstid. Detta skedde av flera anledningar, dels ansågs recitation och retorik länge vara den högsta av konstformer. Att kunna trollbinda eller övertyga en publik var tecken på att man var en mycket skicklig talare. Dessutom var det ofta få människor som kunde läsa, de fick därför ta del av poesi eller annan litteratur vid högläsning eller recitationer.
En dikt gör sig alltså allra bäst om den läses högt. Speciellt roligt kan det vara att få höra dikten uppläst och återgiven av någon annan. Detta kan ge dikten dimensioner som man själv aldrig skulle kunna uppnå vid en vanlig läsning av dikten. Alla som tycker om poesi borde verkligen testa att gå på en diktläsning eller någon annan typ av framträdande där dikter återges. Den som reciterar en dikt kommer alltid att bidra med sina egna erfarenheter och tolkningar till dikten och på så sätt kan till och med en välbekant dikt få en helt ny, och tidigare oupptäckt, innebörd.
Vill man inte gå på den här typen av tillställningar kan man istället prova att själv läsa dikten högt. Genast kommer rytmen och verserna mer till sin rätt och dikten kommer att upplevas på ett helt annat sätt.
